Bon Carnaval

Hej! För de som har missat (med andra ord inte följer mig på andra sociala medier) har det varit Carnaval den senaste veckan!! Spektaklet började i torsdags och jag och Ellen skyndade till Plaça Sant Jaume för att bevittna... Ja, vad vi skulle få bevittna visste vi faktiskt inte, men att något skulle hända visste vi. När vi kom dit såg det ut såhär!

Efter att vi väntat i 20 minuter hade vi nästan gett upp, men då bröt fiestan ut och det kastades konfetti, ballonger och stora orangea bollar över hela torget.  Självklart ackompanjerat av säckpipor och fyrverkerier!

I söndags fortsatte vi firandet! På eftermiddagen tog vi tåget till Sitges, som tydligen alltid bjuder på fest utan dess like under Carnaval!

Vi gick längs stranden och tog sammanlagt en miljard fyrahundranittiotvå selfies i kvällssolen! Vår lilla grupp hade varit lite sena med att förstå att man skulle klä ut sig på fullaste allvar, så temat fick bli glitter i mängder! Vi klubb/bar-hängde klockan fem på eftermiddagen och sedan föll mörkret och vi tog en varsinn kokhet pizzaslice i handen och gick tillbaka till stranden för att se paraden.

Jag hade konfetti i håret långt in på måndagen, men det gjorde inte så mycket. Efter paraden bestämde jag mig för att följa med min lägenhetskamrat (som också varit i Sitges) och ta tåget hem igen. Har aldrig förr varit med om att behöva köa in på en tågstation, men så var fallet i söndags. Mycket folk i som ville karnevala sig med andra ord.

Så nu har jag upplevt Carnaval också! Det var kul, önskar mig mer sådant i Sverige!!

Taco hej :)

Pensamientos v.5 - Om krambehov, änglar och att ta med sig sina nära i en Harry Potter-väska

Pensamientos kommer lite sent den här veckan! Jag kan meddela att det är på grund av att jag hade en så kul och fullspäckad dag igår, så egetnligen är det ju bara positivt.

Vissa dagar vill man bara ha en kram. Av sin mamma, pappa, pojkvän, lillebror, kompis. Jag har haft några sådana dagar den här veckan och tyvärr har det varit svårt att åtgärda.

Tyvärr nummer ett: Jag är inte en person som omfamnar (hehe) det här med fysisk närkontakt, framför allt inte med folk jag inte känner så bra.
Tyvärr nummer två: Det kan ta ganska lång tid innan jag känner att jag faktiskt kommit till den punkt där närkontakt känns mer bra än jobbigt och ansträngt.

Jag har inte direkt hemlängtan, men i vissa stunder grämer jag mig över att jag är borta från alla människor i hela världen som jag har en "djup" relation till. Alla mina vänner här är nya vänner. Jag tycker om dem jättejättemycket, men jag har bara känt dem i en månad. Då och då känns det liksom som att jag vill ha mer. Det är sällan man tänker på hur mycket man förlitar sig på stöd från sin omgivning, men det blir så himla uppenbart när ens omgivning byts ut helt och hållet.

Men allt tar ju tid. De relationer jag saknar är ju de som har fått byggas upp och växa till sig lite och jag var ju trots allt lite förberedd på att det skulle kännas såhär. Jag har varit med om det förut (i USA såklart, jag jämför ju allt med USA vet ni väl?). Dessutom i en värre version.

Här har jag ändå en trygg punkt i min klass. Jag tycker verkligen mycket om dem. Ofta om jag känner mig nere eller osäker hjälper det att bara träffa dem och umgås med dem lite. Det är verkligen skönt att gå i en klass. När jag började gymnasiet efter att ha spenderat sex år med samma människor var jag helt lost. Det är så himla mänskligt att vilja vara en del av någonting. Det är ju den bästa känslan i världen att känna att man hör till. Med en klass får man liksom det automatiskt. Dessutom tycker jag att det är extra roligt att ha en klass när man är vuxen och förstår ännu bättre hur gruppdynamik fungerar, kan analysera och tänka lite längre på varför gruppen formas som den gör och också acceptera att den inte kommer se likadan ut hela tiden.

Sakta men säkert börjar jag i alla fall känna att jag kan ge och få det stöd jag behöver i min lilla klass ändå. De är ju som sagt min trygga punkt i Barcelona, även om jag saknar att ha någon här som verkligen känner mig. Det kommer väl också med tiden.

Sist men inte minst tänker jag åter igen att det är stort och viktigt att jag gör det här. Att jag utsätter mig och kliver ur min komfortzon igen och igen. Man kan ju inte ha med sig alla sina vänner och sin familj i en liten Harry Potter-väska (som är större på insidan tänkte jag) överallt, oavsett hur skönt det skulle vara. Det är bra att lära sig hur det är att knyta an till nya platser och nya människor, för det kommer man ju behöva göra hundra gånger till i livet minst. Så jag klarar mig ju ändå, det krävs bara lite tålamod (men om ni läser detta får ni hemskt gärna komma hit och ge mig en kram) ;-))

Taco hej :)























(@dagensastro på instagram om ni vill se en fager bild på mig och fyra grabbar utklädda till kräftor eller undrar mer om vad för typer som går i min klass)

En timme i trappuppgången

Strax innan klockan tio imorse snörade jag på mig löparskorna och klev ut genom dörren. Tyvärr insåg jag så fort jag klivit ut på gatan att min hemnyckel INTE låg i bakfickan på löpartightsen, som de borde gjort. Som tur är har jag övermänskliga reflexer och lyckades vända och fånga ytterdörren innan den hunnit gå igen och gå i lås. Jag joggade tillbaka upp för trapporna och knackade försiktigt på dörren hemma. 

Problemet var att jag är på tok för hurtig för mitt eget bästa. Ingen i min lägenhet var såklart vaken klockan tio på en lördag och jag ville verkligen inte vara den extremt jobbiga personen som väckte hela huset klockan tio på en lördag!

Jag fortsatte knacka försiktigt med jämna mellanrum. En timme senare hade mitt mobilbatteri tagit slut och jag, som inte hade ätit frukost och dessutom börjat frysa kände mig desperat och ringde på. Det dröjde visserligen ytterligare 20 minuter innan någon kom och öppnade åt mig. Fick alltså komma in en och en halv timme efter att jag lämnat lägenheten, då utan att ha sprungit en enda meter. Nu kanske jag ska lära mig att alltid ta med nyckeln. Detta var nämligen inte första gången.

Efter denna lilla fadäs, som kändes som ett fruktansvärt slöseri med tid, tappade jag all motivation. Pratade med Carl en stund och somnade sedan i två timmar. Klockan tre hade jag lyckats samla ihop en tillräcklig mängd energi för att plugga lite, sedan tog jag en promenad i Ciutadellaparken bland såpbubblor, lindansare, kägelkastare och musiker. När jag kom hem lagade jag tacos. Trots morgonens bakslag blev dagen alltså ganska bra till slut!

Igår var också en bra dag! Jag fick mycket plugg gjort efter skolan och på kvällen gick jag på ett språkutbyte! det kändes så himla kul att få prata lite spanska utanför skolan, med andra människor som också bara är där för att lära sig. Det blir en väldigt trivsam och trygg miljö liksom. (Det är alltså en skola för studier i nordiska språk som anordnar språkutbyten ibland, där svenskar som vill lära sig spanska får prata med spanjorer som vill lära sig svenska, så pratar man lite av varje medan man äter chips och har det bra!)

Efteråt gick vi på Club Bananas, som inte är en klubb utan en restaurang i Born med cool inredning. Sedan var vi en stund på Bombon (Karibienbaren vi besökte under min första Barcelona-utgång) och sen promenerade jag hem och sov! Mycket exemplarisk fredagkväll!

Imorgon ska jag till Sitges och fira Carnaval!!! Det ser jag fram emot!

Taco hej :)

Bunkers och bubblor i själen

Gårdagen fyllde hela min själ med bubblor! Det liksom spratt i mig nästan hela onsdagen för att det var så härligt att leva! Jag, My, Ellen, Lina, Minna och Sara hade en egen liten Clase en Vivo och tog oss upp till Bunkers i Gracia. Det gjorde mig glad för att:

1. Så mycket grönt gräs och gröna träd och mysig skog!
2. (lite relaterat) Det doftade så mycket sommar! Blommor och sol och klorofyll i hela näsan! Mitt hjärta svällde nästan fyra storlekar varje gång jag andades in!
3. Utsikten, som var helt otrolig!
4. Solen som värmde oss hela dagen!
5. Picknick! Jag åt sallad med jordgubbar och drack hempressad apelsinjuice med kokosvatten i! Sedan delade vi på jordgubbar och nutella, choklad och annat gott!

Helt enkelt en pangdag! 

Det var som sagt väldigt varmt, så på vägen upp fick vi ta pausitas.

Då vi passade på att titta extra på utsikten!

Och titta på fåglar!

På toppen åt vi och läste dagens horoskop, som vi alltid gör numera! När solen började gå ner kände vi att det var dags att följa dennes exempel och så började vi också traska hemåt igen.

Bra onsdag!

Taco hej :)

Este fin de semana he hecho esto

!Hola!

Obs! att jag använder rubriken till att öva på viktiga skolgrejer! Pretérito perfecto sí sí!

Idag är jag orimligt trött. Efter skolan har jag i princip legat i sängen och ätit kex med jordnötssmör på och inte gjort något vettigt. Ändå ok att ha sådana dagar, som sagt.

Helgen var lite mer produktiv. Inte mycket, men lite. Här kommer bilder från de senaste dagarna!

I lördags åkte jag, My, Linnéa, Klara och Mys roommates till Badalona och hängde på stranden.

I söndags gjorde jag mysfrukost. Har alltså hittat en juicepress i el lägenhet och inhandlat apelsiner, så nu dricker jag färskpressat varje morgon och det är verkligen en DREAM COME TRUE! Kanske en av de bästa grejerna som hänt i Barcelona - nej förresten - i LIVET!

På söndag kväll var jag också och åt montaditos med klasskompisar! Tog inga bilder men värt att nämnas p.g.a. så himla mysigt!

Sen har solen kommit på allvar och vi sitter ute på terrassen så mycket vi kan! Igår hade vi vår studiegrupp där innan skolan och idag var det så fullt därute att vi fick sitta på golvet och äta lunch! Picknickkänslan var sann.

Här är även en bild från trapphuset i skolan, för det är fint!

Taco hej :)

Sandra-dagen!

I fredags var det Sandra-dagen! Den första grattishälsningen fick jag från nelly.com som ville ge mig någon tjusig namnsdagsrabatt och det var också på den vägen jag mindes att jag faktiskt hade namnsdag! Men tack också till mormor, farmor och mamma som påminde mig lite senare :)

Dagen till ära hade jag återupptäck en låt vid namn Sandra - som är lite småmysig och som dessutom är på spanska! YES! Här är spotifylänken om någon vill höra:

Ni som vill lyssna måse lova att ni, medan ni gör det, föreställer er mig (eller er själva för den delen), gåendes (läs: nästan skuttandes) fram i solskenet längs Barcelonas gator med denna låt i hörlurara och ett leende på läpparna. Det är nämnligen ungefär så det sett ut varje gång jag gått till skolan de senaste dagarna!

Efter skolan på Sandra-dagen var vi ett litet gäng som bestämde oss för att äta lunch på Mescladis! Lyxigt, men jag kände att en namnsdag ändå är värd att fira och det kan man ju inte göra bättre än med en vegetarisk biff, hummus, bröd och sallad!

Väldigt mysigt ställe också!

Sedan gick jag hem, pluggade i kvällsljuset på balkongen och gjorde mig redo för utgång! Först hem till Sara, Minna och Lina för lekar och drinkar och morotskaka och sedan ut på stan! Jag hade ju sagt åt mig själv att jag verkligen skulle ut och dansa nu i helgen, så dansa blev det. Dock fick jag ont i magen och var tvungen att avbryta kvällen tidigt (04.30)... Slog följe en bit på vägen med några britterr och kvällen avslutades med att vi tre, en nästan bortrövad telefon senare, stod och pratade med Guardia Civil! Spännande ändå!

Det var den fredagen!

Taco hej :)

Pensamientos v.4 - Om att komma någonvart och om att neutralisera sin inställning

Hej och lo siento för tystnaden! Ska absolut berätta om vad jag hittat på i helgen, men en annan gång förstås, för nu är det söndag och dags för lite pensamientos.

Den här veckan känns det som att jag haft ett litet breakthrough! I skolan alltså. Jag satt bara där i aula cinco och helt plötsligt kändes det bara som att jag hade LÄRT mig någonting under mina fyra veckor här! Att jag faktiskt kanske har utvecklats lite ändå, även om det verkligen inte känts så. Fram tills nu har jag mest känt att jag lyssnat och förstått och tyckt att det varit kul och intressant, men inte kunnat ta till mig eller använda någonting i verkliga livet. Sen var det som att jag bara fick en insikt. Jag har visst lärt mig någonting! Jag förstår visst mycket mer när mina lärare pratar nu än vad jag gjorde för fyra veckor sedan, jag vågar visst öppna munnen och säga mer saker nu än vad jag gjorde då och jag har visst haft nästan alla mina konversationer i affärer och på restauranger den här veckan helt på spanska (utan att behöva byta till engelska mitt i)!

Det känns väldigt bra förstås. Att veta att det ändå händer någonting. Jag är inte helt ute och cyklar liksom. Mina ansträngningar ger mig någonting.

Och så på tal om ansträngningar. Jag förstod ju att det skulle vara en hel del självstudier redan innan jag började plugga. Jag går ju trots allt en kurs på heltid och det ÄR mycket att göra! Åtminstone om man jämför med hur jag haft det förut.. MEN, Det finns en skillnad mellan nu och då! Förr om åren, i gymnasiet och på högstadiet med andra ord, tyckte jag att plugg och läxor och i princip allt jag behövde göra hemma för det mesta var fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Kanske dels för att jag alltid kände lite press, kanske för att jag redan gick i skolan mellan åtta och fyra om dagarna, kanske för att jag bara inte var tillräckligt intresserad av det jag var tvungen att göra? Jag var hur som helst inte jättebra på att ta tag i mig själv och faktiskt göra saker. Jag sköt upp och struntade i saker som kändes oviktiga. Jag gjorde det minsta jag kunde göra för att få så bra betyg som möjligt och sedan var jag klar. "Att plugga" var en sådan syssla. Ett måste. Jag orkar inte gå in på betygshets- och prestationsångestspåret igen, för det är inte det det här handlar om. Det var ju inte på långa vägar så att jag inte brydde mig om skolan på gymnasiet. Jag gjorde ju nästan alltid det som krävdes av mig, men det var också nästan alltid en väldig börda att öppna böckerna, skriva uppsatserna, nöta begreppen, nyansera.

Nu är plugget ingen börda längre. Det är klart att jag inte alltid tycker att allt är jättekul (det blir ju sällan enkelt att göra något när man stoppar in ordet "måste" framför). Varför det känns mindre jobbigt beror nog såklart delvis på att jag verkligen, verkligen vill lära mig det jag pluggar nu, men kanske också på att jag hade en annan inställning redan från början. Jag har aldrig pluggat så mycket som nu. jag pluggar nog varje dag, det tar liksom aldrig slut. Ändå känns det så mycket mer överkomligt. Jag har på något vis lyckats göra plugget till en del av min vardag på ett annat sätt. Ett mer naturligt sätt. Ett sätt som dels gör att allting inte måste göras EXAKT samtidigt (så som det ofta blev i gymnasiet) och som neutraliserat min inställning till plugget. Jag inser nu när jag kommit såhär långt att jag verkligen inte kan förklara på ett annat sätt, fast det kanske verkar lite oklart? Summan av kardemumman är i alla fall: Det är inte alltid kul att plugga men det är inte heller särskilt jobbigt för att det blivit så naturligt för mig att komma hem och bara göra det.

Tänk om man hade haft den inställningen i gymnasiet va?

Nu är jag visserligen en stor hycklare, eftersom jag alldeles nyss gav upp att läsa om Spaniens historia och SKÖT UPP det till imorgon. Precis det som jag sagt att jag slutat göra. Grejen med min nya inställning till plugget är dock att jag bara gör det om det känns som att jag får ut någonting av det. Jag vill inte sitta och läsa och läsa om samma stycke femhundra gånger för att jag är för trött eller ofokuserad för att kunna ta till mig något. Min nya pluggfilosofi™ innefattar att det alltid måste vara effektivt, och är jag inte 100% där, då märker jag ju det! Då är det bättre att jag gör något annat och tar plugget en annan dag. Detta fungerade inte på gymnasiet, för då gjorde jag allt dagarna innan det skulle vara klart, men nu börjar jag alltid i tid och det finns alltid tid att färdigställa saker vid senare tillfälle. Så himla skönt!

Nu har jag nog svamlat klart om studier och spanska! Det är verkligen inte lätt att lära sig ett språk, än mindre att skriva om hur det är att lära sig det. Men det går ju i alla fall lite framåt. Jag hoppas det fortsätter på det viset!

Taco hej :)

En till ypperlig torsdag med ett bra ansikte och en bra bok

Halloj!

Det märks att jag har kommit in i det här med bloggrytmen. Jag liksom tänker blogginlägg när jag gör saker om dagarna nu. Det är därför jag uppdaterar så flitigt. Hoppas ni gillart!

Idag är det torsdag! Det är både bästa och sämsta skoldagen. Bästa för att jag tycker att fonetik och uttal är det absolut roligaste vi har på schemat, men sämsta för att vi går i skolan mellan 14 och 18.30 och dessutom har en knasig håltimme mitt i. Dagen blir så skev när skolan börjar så sent tycker jag? Det är så svårt att komma igång med något på morgonen. Imorse var dock en väldigt trevlig morgon! Jag vaknade, gjorde lite yoga tillsammans med någon youtubekvinna, åt gröt och kände mig söt (för att jag inbillade mig att jag kanske fått lite färg på nosen?) (förresten rim totally unintentional). Så det fanns inte mycket annat att göra än att ta massa selfies för att verkligen omfamna den självbilden!

 


Hur som helst! Nu är det kväll. Jag såg klart Gilmore Girls för ett par dagar sedan och tills jag valt vilken serie jag ska förkovra mig i härnäst (med krav på spansk dialog) har jag bestämt mig för att ta tag i detta lilla projekt! Spansk bokläsning!

Barnböcker då visserligen, men det är nog precis lagom för mig!

Hasta luego amig@s!

Taco hej :)

Min löjliga dag

HÖRRNI HEJ! Livet känns väldigt kalasbra just nu! Har haft en produktiv dag och sitter nu och äter digestivekex med philadelphiaost och njuter! Det är verkligen en kul grej det här med att leva!

Så, för att dämpa den här oerhört peppiga stämnigen tänkte jag berätta om en dag som inte var lika rolig.

I måndags var inte min bästa dag i livet. Jag vill inte tråka ut er med precis allt som gick fel, men ett axplock:

Kroppsligt: Hade extremt konstig träningsvärk i vaden vilket gjorde att jag fick ont av att göra precis allt - gå, stå, springa + råkade dricka dålig mjölk till frukost och spenderade resten av dagen med underligt illamående.
Mentalt: Kände mig helt borta och trött och blandade ihop alla verbformer som går att blanda ihop och hade svårt att lyssna på vår guide under studiebesöket på universitetet
Utomstående faktorer: Regnet bestämde sig för att börja ösa ned precis när jag klev ut genom dörren, så att jag såg ut såhär när jag kom fram till skolan:

MEN HÖRRNI! Det gör ju faktiskt ingenting att man har dåliga dagar! Mitt allra bästa tips är att man inte anstränger sig för mycket för att försöka vända på hela pannkakan och bara vara glad, för det fungerar ju aldrig! Det jag gör istället (som kanske inte fungerar för alla eftersom vi alla har psyken som ser helt olika ut, men som i alla fall är mitt bästa botemedel mot dåliga dagar) är att snabbt identifiera dagen som en dålig dag! Det är nämligen så att från den tidpunkt då jag tänkt den tanken kan jag börja se ironin i allt dåligt som händer. Då blir det jobbiga inte jobbigt på ett sätt som liksom konsumerar en, utan bara jobbigt på ett sätt som också kan vara lite komiskt!

Exempel: När jag skulle gå till skolan i måndags och egentligen kände att jag och min illamående mjölkmage och värkande vad och kaosiga hår (glömde nämna att jag hade JORDENS sämsta hårdag också) hellre ville stanna hemma i sängen hade jag redan hunnit identifiera dagen som en dålig dag. Därför var min reaktion till att bli dränkt i regnvatten bara initialt lite irriterad, men sedan lugn och accepterande. Det blir som att sitta och skratta åt en dålig film som använder sig av alla klyschor i boken.

Kanske vill någon (t.ex. min mor - attraktionslagsnörden) säga att det är just detta tankesätt som gör att de dåliga dagarna förblir dåliga. Att regnet kom just FÖR att jag hade tänkt att dagen redan var dålig. Jag måste dock få säga att detta är det lättaste sättet för mig att ta mig ur det negativa när jag har en dålig dag. Det blir liksom positivt-negativt på något vis. Och när jag går till sängs på kvällen ligger jag inte och är ledsen, utan kan istället känna "åh herre vilken löjlig dag jag haft, men imorgon blir det bättre" och så är det med det!

Det blev kanske lite djupare än vad jag tänkt mig, detta. Men vad har man en blogg till om inte för att blotta sina djupa tankar? Nåja, varför jag började skriva om dagen över huvud taget var ju för att jag ville visa bilder på hur fint universitetet var! Dunderfint!

San Valentín

Hej alla hjärtisar som säker redan har full koll på vad det är för dag idag! Día de San Valentín såklart!!

Jag firade på massa olika sätt. T.ex. genom att:

1. Äta god lunch!!
2. Stå på terrassen och ge mig själv så mycket D-vitamin som möjligt mellan lektionerna!
3. Spontanfika Churros con chocolate med klassisar efter skolan!

ser ni hur krampaktigt jag håller i wrappen? Det är för att den var så himla god!! Med grönsaksbollar och hummus och avokado! Vinnande koncept!

Gav även mig själv lite presenter eftersom att en själv ändå är den viktigaste personen i ens liv. Fick ett par tofflor, så att jag slipper ha svarta fotsulor så fort jag vistas i lägenheten utan skor och två tröjor. Jag hade egentligen bara tänkt köpa en tröja, som jag kunde ha som lite värmande ytterplagg när jag ska gå ut och träna och det inte är t-shirtväder, men det råkade bli två. Den andra kan vara det dummaste impulsköp jag gjort. I toffelbutiken hade de hur som helst en avdelning med brutalt mjuka sov/myskläder och när jag la ögonen på denna var det något inuti mig som bara SKREK att jag skulle ha den? Varför vet jag inte, men rösten var allt för stark för att inte lyssnas på. Så nu sitter jag här i en tröja där det står "sssheep! I want to sleep." med ett jättestort får på. Jag älskar den fast det är ca det töntigaste jag någonsin sett.

Direkt när jag kom hem satte jag även min andra tröja i bruk och tog mig en liten vuelta med löpskorna på! Mycket kul!

Nu har jag krypt ned i sängen och önskar att jag hade köpt choklad när jag ändå var ute och shoppade! Men jag klarar mig nog utan det ändå, med tanke på att jag hällde i mig en hel kopp chokladsås idag (det blev rätt mycket över när churrosarna väl var slut, men såsen var ju god för sig själv också!)

MYCKET KÄRLEK OCH KRAMAR till er där hemma idag! Jag saknar er och tänker på er mycket!

Taco hej :)

Domingo - Spektakel och sen spektakel igen!!

Ibland har jag tänkt att Barcelona är lite sagolikt, inte riktigt riktigt liksom. Lite beror det nog på den Gaudianska arkitekturen, som på sitt eget sätt känns lite overklig, men det är också en känsla av att man ofta befinner sig mitt i någon form av spektakel. Söndagen var den spektagligaste dagen hittills.

Det började med att jag, i något tillstånd mellan dröm och verklighet, kunde urskilja ett underligt ljud. Först trodde jag att det var något jag drömt fram, sedan tycktes det komma från någon sorts byggarbetsplats och till sist, när jag kommit till mitt fulla medvetande, insåg jag att det var en grupp trummisar på gatan mitt utanför fönstret.

Det kändes som en overklig grej just då i alla fall. Jag satte mig i fönstret med en kopp te och lyssnade på trummusiken som pågick i åtminstone 40 minuter till. Det var tydligen något sorts halvmarathon som pågick nere på Gran Via, men det kändes så knäppt ändå. Det är kanske bara det att jag aldrig tidigare bott mitt i en stad och kunnat vara med om att sånt här händer? För i Viby väcks man garanterat inte av ett trumband klockan nio en söndagsmorgon. Kanske en fågel, om man har tur.

Klockan 11 befann sig jag och min roommate på Plaça sant Jaume för dagens nästa spektakel! Jag har ju glömt att berätta att den här helgen var Fiestas de Santa Eulalia, som helt enkelt firar ett helgon vid namn Eulalia. Det vi fick bevittna på söndagförmiddagen var alltså en del av denna fest och en mycket speciell tradition. Kort och gott gick det ut på att det byggdes ett flertal mänskliga pyramider, som sedan ett litet barn i hjälm fick klättra upp på och sträcka ut armarna för att visa att hen var klar! Allt ackompanjerat av Katalansk säckpipemusik!

Verkligheten kom sedan ikapp mig och jag spenderade hela eftermiddagen med att plugga. Först lite själv och sedan tillsammans med en stor del av min klass. Vi hade startat en study group för att lättare ta oss igenom de 92 sidorna om spansk historia, konst och konsthistoria som vi skulle ha läst över helgen och träffades hemma hos Minna, Sara och Lina för att gå igenom allt.

Vi kom ungefär halvvägs innan vi tröttnade och begav oss ut för att se det här!

En av de många, många ljusshowerna som hålls i samband med Santa Eulalia-festen. Det var väldigt häftigt och mysigt och gav mig lite av de sagolika overklighetskänslorna tillbaka. 

Taco hej :)