1 maj 2020

Karantänhjärnan

Imorgon 50 dagar. Inte en karantän längre nu när vi passerat 40. Kvintän kanske? Imorgon får vi börja gå på promenad. En gång om dagen mellan 06 och 10 eller 20 och 23, inte för långt och ensamma såklart, inte för nära.

Det har varit mycket svårare på sistone. Det pendlar ju förstås hela tiden (det har det gjort sen det började) men jag har ändå mestadels lyckats vara ganska positiv. Inte för att jag aktivt försökt. Det har bara varit så. Inget stort lidande. Neutralt. Dagarna har bara gått och någonstans vande jag mig väl vid det nya normala? Samtidigt tror jag att det kanske påverkat mig mer än vad jag själv förstått. Att jag är mycket mer bräcklig nu än vanligt. Att ensamheten känns värre, större, mer påträngande. Det har blivit svårare att hålla fokus, följa ett schema, göra sina skoluppgifter, göra sin yoga, gå upp på morgonen, inte gå tillbaka till sängen efter frukost, gå till affären, tvätta lakanen, ta en dusch. Ta hand om sig själv. Vad är poängen?

Jag kände ju i början på mars att jag äntligen hade hittat tillbaka till ett mindre ångestridet jag, att jag var på väg att återhämta mig efter alla förvirrade, ledsna, besvikna, arga, röriga, panikslagna känslor som jag haft i samband med att mitt förra förhållande först gick sönder och sedan tog slut. (Jag tänker inte vara kryptisk kring det längre, det är ju därför jag mått dåligt, även om mina känslor kring det också lockat fram annan grundångest över andra saker). Jag var så nöjd och glad att det äntligen började lätta, men 50 dagar i karantän har inte hjälpt mig på vägen. Är inte tillbaka på ruta ett, det har ju ändå gått snart tio månader (fem sedan jag nådde absoluta botten), men att vara isolerad och samtidigt inte helt över sorgen från ett uppbrott är noll av tio, rekommenderas ej.

I vissa sköra stunder är jag extra mycket skör. Min karantänhjärna har betydligt svårare än min vanliga hjärna att hantera den inre kritikern, rösten i huvudet som säger dumma saker, som börjar i en ände och slutar i en helt annan. Där jag är superskurk. Personligen ansvarig för allting dåligt som någonsin hänt. Det var längesen jag lät den höras så mycket. Var det mitt fel? Jajamensan. Kommer jag någonsin bli kär igen? Det låter osannolikt. Är jag världens största loser? Ja förmodligen. Är jag ensam och oönskad? Såklart! Har jag bidragit med någonting till världen eller är jag självisk och ond? Självisk och ond. Har jag rätt att tycka synd om mig själv? Nej absolut inte.

Och sen nästa dag är det bättre igen. Jag går upp på morgonen, gör min yoga, sätter mig på taket och tittar på svalorna. Förfäras över att det svänger så snabbt. Upp och ner. Att man kan tro att det går bra men sedan krascha helt igen. Jag mår illa av berg-och-dalbanor, både de riktiga och de metaforiska. Jag förstår att jag är extra hudlös just nu och samtidigt känner jag mig mesig för det. För jag har det ju så bra; jag kan sitta på taket och titta på svalorna. Jag kan: plugga, göra yoga, gå och handla, titta på film, äta frukost, gå tillbaka till sängen igen, tvätta lakanen, ta en dusch. Vem är jag att må såhär?

Det har varit mycket svårare på sistone. Att ta hand om sig själv. Att se ett slut på det hela. Jag längtar hem men jag är också, faktiskt, om jag ska vara helt ärlig, lite obekväm och osäker på det som kommer sen.

Imorgon får vi gå ut på promenader!! Jag är väldigt glad för det samtidigt som det inte känns som att det kommer göra så stor skillnad. Tyvärr. En promenad hjälper ju inte mot ensamhet, men kanske mot att hjärnan spelar en spratt. Jag vet inte. Tills slutet av juni planerar de avveckling av karantänen. Långsamt långsamt och sen är det dags för mig att åka hem, om inte lite tidigare. Varför har jag inte åkt hem än? Tror jag är rädd för att ge upp (det ska gudarna veta!). Jag har en tendens att vilja fullfölja saker. Men sen är det ju också onödigt att resa nu när man inte ska resa. Jag blir kvar ett litet tag till ändå. Och det kommer bli bra!

Puss hej här är lite bilder från min senaste vecka!

solfejset

duvhuvet

blåhimlen

snabbmakaronerna

tvätthänget

18 april 2020

Jag undrar vad ni äter

Välkommen till ett inlägg med en massa bilder på mat! Inga krusidullmaträtter, inget fancy schmancy, bara grejer jag fyllt min mage med under karantänen. Jag är ingen matfotograf och heller ingen kock, men tycker det är kul att dela med mig av maten jag äter ändå. Av någon anledning. Kanske är jag bara en gammal hederlig exhibitionist. Ett barn av min tid.

Njut nu!

Vi börjar starkt med en födelsedagskaka!

Sex dagar in i nödläget fyllde jag 24 år! Jag lagade en tårta som skulle vara 1) vegansk (så alla jag bor med kunde smaka) 2) inte kräva ugn eftersom vår inte funkar och 3) inte innehålla konstiga ingredienser som är svåra att hitta under pandemi. Det var inte det lättaste, MEN jag hittade faktiskt ett recept som blev toppengott! Var häpen, men nöjd.



Ett gäng middagar! Nummer ett och tre är rätter som går varma här hemma. Om min diet varit en garderob hade dessa varit staple pieces. Sötpotatismys med bönor och hummus och ost och gott. Samt gnocchi med valfritt tillbehör -- den här dagen sparris och tomater och parmesan. Den mittersta rätten är någon sorts soja"kyckling" jag hittade i en asiatisk matbutik som var god i lagom mängd men tyvärr blev alldeles för mycket i den här tappningen, med tikka-paste och couscous och hummus och crème fraiche till. Tyvärr blir min mat inte alltid god. Men oftast.



Lunchdags!! Oftast blir det rester från dagen innan (som t.ex. grönsaksbollar badande i brunsås med potatismos), men ibland äter jag annat till lunch. Klassikern och tillika favoriten äggröra med tacosås och avokado <3333333 eller kanske couscoussallad med jordgubbar och kikärtor och lime!




Fruktstund! Försöker utnyttja att jag bor i Spanien och gå och köpa god frukt hos frukthandlaren. Äter junimat det vill säga jordgubbar med mjölk fast det är april (men vem håller ens koll nu för tiden?), fruktsallad med mango och banan och jordgubbar och lite hasselnötskräm, eller bara ett enkelt plommon. Så gott och trevligt!



Vi avslutar med några fler middagar. En lite väl såsig kikärtscurry med couscous. En pasta med ärtskidor, svamp och tomat och så ett litet taco-moment från igår med linser och lyxiga tillbehör!

Det var min karantänmat det, än så länge. Just nu är jag inne i en period där jag verkligen vill äta allt. Sitter och tittar på matvideos på youtube och drömmer om dels ett bättre utrustat kök, dels att kunna gå på restaurang igen. Jag vet att man fortfarande kan beställa hem mat från många restauranger och jag tycker visserligen det är trevligt men jag kan ändå inte komma mig för att göra det. Jag får hålla ut!

Hoppas ni mår fint!
 + ha det så kult på restaurangen jag undrar vad ni äter och vad ska ni äta till efterrätt det kanske låter gott (: hejdååå

13 april 2020

Hur mår jag efter en månad hemma?

En månad har det gått nu? Den 12e mars stängde skolan och jag hade ont i halsen och stannade inne på fredagen den 13e. Den 14e stängde landet ner. En hel månad har jag varit hemma nu, förutom de 6 gånger jag varit och handlat.

Det sägs att vi kommer kunna börja gå ut igen lite grann om två veckor. Den 26e april. Jag vet faktiskt inte alls hur det kommer funka med avvecklingen av det här nödläget. Det är ju inte som att vi alla kommer kunna rusa ut på gatorna och leva som vanligt igen direkt? Jag tror inte det i alla fall.


Det första jag vill göra är att gå till havet. Kanske ska jag till och med försöka bada? Åååh tänk!! BADA! Känna hela kroppen omslutas av svalkande vatten! Sen vill jag träna. Gå ut och springa eller kanske gå till gymmet när det väl öppnar igen. Röra på mig tills musklerna skakar. Och sen när det väl är möjligt vill jag äta pizza på El Sortidor. Hamburgare med pommes är jag också så sugen på. Och nachos. Kanske fira min födelsedag med brunch med Ebba?




Men nu är det fortfarande 13 dagar kvar. Idag är det regnmåndag och jag ska försöka skriva klart en uppsats. Det känns ganska svårt med skolan men det får gå som det går. Mitt humör har ju gått en del upp och ned men just nu är jag inne i en väldigt bra period och därför känner jag att jag kan rycka lite på axlarna åt att det är svårt med skolan. Det är som att vårkänslan har hittat in till mig ändå, fast än jag inte får uppleva den i första hand. Det är något speciellt med våren. Jag blir en helt annan människa faktiskt. Känner mig typ lycklig trots allt skit som pågår. Får man göra det? Jag låter mig själv i alla fall, för ångestfrihet och sorgfrihet är absolut inget jag tar för givet längre, efter de senaste två åren. Känner mig fri (fast jag är instängd) på ett sätt jag inte gjort på ett tag. Äntligen! Nu ska jag starta dagen adjöö




8 april 2020

Jag är uppe uppe på taket och ovanför lagen



Jag har varit på olaglig grillmiddag på taket. Det var inte meningen att jag skulle vara där, men när jag satt i solen i söndags och lyssnade på podd och precis hade tänkt stänga av och gå ner dök det upp en massa folk med matkassar som blivit ditbjudna av min granne på översta våningen. Hon har blivit lämnad ensam i lägenheten av sina två roommates och kände väl sig ensam. De började skära upp paprika och lök och svamp. Pimientos de padrón och aubergine på gallret och rök och musik och vi pratade med andra grannar på andra tak, ropade över stan vad heter ni? Min granne sa att jag borde äta med dem och jag tänkte att ja vad kan väl det göra?



Sen hörde vi bara steg i trapphuset och ut genom dörren till taket kom två poliser och hjärtat, hjärtat sjönk så fort. Vi var sex stycken, bara två av oss i vårt eget bostadshus, som vi absolut inte får lämna utan rimlig anledning. Och grillmiddag är inte en rimlig anledning. Poliserna ville se legitimation. Min är där nere. Ahora bajamos. Vi går ner snart.

En av poliserna fick följa mig till dörren. Jag räckte honom körkortet. Kände mig på något sätt inte särskilt nervös längre. De var ganska snälla. De ville inte vara maktgalna och dumma, bara säga det här suger för oss alla men ni måste följa reglerna. Min granne sa att inte skulle blanda in mig, snälla jag hade inte något med dem att göra, jag bara råkade vara på fel ställe.
"Det är sant", sa jag och tyckte illa om mig själv och kände mig som en smitare.

Vi satt knäpptysta i kanske en halvtimme kanske tio minuter? Jag vet inte. Solen var på väg ned men den brände fortfarande mina kinder och min panna. Jag tänkte kan vi bli klara snart ge mig boten och låt mig gå ned och smörja in mig.

Sen kom en av dem fram och sa Sandra! räckte mig körkortet och pratade snabbt på spanska. Jag misstänkte att jag förstått, men hade inte riktigt hört och ville inte bara gå därifrån ifall han sagt något annat. Jag tittade på de andra. You should go back home now. 

Den andra polisen sa, precis som jag försvann genom dörren till trappan, att jag just sparat 1000 euro (egentligen var det "bara" 600 fick jag veta senare) . Jag rusade nedför trapporna och adrenalinet upp, ut i alla kroppsdelar. låste dörren efter mig. Hjärtat bankade. Tänk att någon av livets hittills mest spännande händelser (ja jag har levt ett vaniljigt liv) kan hända när allt är som mest långsamt och man tror att absolut ingenting ska hända.

Jag undslapp i alla fall lagen. Tycker så klart att jag också gjort fel som ens stannade kvar där uppe, fast jag visste att det var fel. Som en som varit regel-slampa hela livet kändes det ändå som ett stort steg.

Om någon hade missat så har nödläget i Spanien förlängts till den 26e april nu. Så det blir minst 18 dagar till i karantän för mig. Men idag ska jag handla i alla fall!

31 mars 2020

Om jag fick vara någonstans just nu



Vi låtsas att jag är ute och går i skogen just nu. På Järvafältet. Eller i Kolmården. Jag går där mellan träden och tänker.

Och då tänker jag: jag minns i mars när det var lördag och vi var halvvägs (så vitt vi visste) genom  det där så kallade utegångsförbudet. Fast utegångsbegränsing är kanske ett bättre ord? Rastlösheten började märkas av lite och jag hade svårt att koncentrera mig även om jag försökte hålla struktur och ordning. Det var ingen fara. Jag kan inte säga att jag hade det toppen, men jag hade det absolut inte dåligt! Jag mådde förvånansvärt bra. Var lugn.



Jag tänker mest på vilken tur jag hade. Jag skulle kunna tänka mer på det, men jag har pratat tillräckligt med min psykolog om att må dåligt över det jag råkar ha och allt jag inte kan göra. När det var mars och vi var halvvägs genom utegångsförbudet ville jag helst inte nysta i det alls, för jag var trots allt instängd med mina tankar och ville hålla dem någorlunda långt borta från kanten av mina djupaste ångesthål. Som att tankarna var mina barn och jag behövde ropa: "BACKA NÅGRA STEG!" så att de inte trillade ned och jag blev tvungen att tillbringa två tunga veckor till utan distraktion med att försöka hissa upp dem.




Jag minns hur jag tog en omväg hem från mataffären en onsdag och promenerade i regnet en stund. Kände mig olaglig och höll kvittot från mataffären i handen i fickan ifall någon polis skulle fråga vad jag höll på med. Jag såg dem ibland utanför fönstret, hur de stoppade någon som kom med ett paket juice i handen och sa med sträng röst: det är bättre om du köper många saker på en gång, okej? Jag tänker på att jag älskar att promenera runt i Barcelona, men att det verkligen inte är samma sak som att gå omkring här i skogen. Det förstår ju vem som helst. Jag minns att jag längtade efter träden och kände avund på de som fortfarande hade möjlighet till skogspromenader där hemma.



Jag minns mig ha lite hemlängtan och lite utlängtan. Jag längtade till det normala och var rädd för att inget skulle bli som vanligt någonsin. Kanske är det fortfarande inte det? Men jag minns att jag mådde bra. Och att det inte kändes så jobbigt än, i slutet av mars och mitten av karantänen. Jag minns att jag frös mycket, att jag glömde dricka vatten men åt mycket mandariner. Att jag pluggade och gjorde yoga och tittade ut genom fönstret och planerade framtida födelsedagsfester och tog en dag i taget. Och låtsades att jag promenerade i skogen.



16 mars 2020

En uppdatering från confinement

Det är faktiskt skönt att hela landet satts i karantän. Bara för att det gör det så tydligt. Klara direktiv. Stanna hemma! Inga tvetydigheter. Stanna hemma! Tråkigt ja. Lite obehagligt att inte veta exakt när det kommer ta slut men ändå bättre än att inte riktigt veta hur man ska bete sig. Vara fast i otydligheter och försöka tyda nyheter och expertråd och sociala medie-typer som alla säger olika saker. Det är skönt när någon säger till en exakt vad som gäller. Tycker jag. Men jag är ju också en som alltid älskat att följa regler. För jag älskar att känna mig duktig.

Så jag är ganska lugn nu. Och jag vet att ni matas med Coronadiskurs från alla håll och kanter, så jag tänker inte skriva mer om det nu. Jag mår bra i alla fall. Går ut på balkongen och klappar händerna varje kväll tillsammans med resten av grannskapet för att hylla vårdpersonalen. Fint.

På fredag fyller jag år!! Kanske blir det den tråkigaste födelsedagen någonsin eller så får jag försöka göra något kul av det tråkiga. Det är bara en födelsedag. Det gör inget. Nu ska jag plugga. Himlen är grå idag, för den vet!! Ta hand om er! Här är en bild på en snigel som får representera mitt långsamma leverne just nu!



13 mars 2020

Katthår eller corona?

Nu har även mitt universitet slagit igen dörrarna och stängt av all "face-to-face learning" fram tills 14e april. Det betyder alltså att jag en månad framåt kommer få plugga hemifrån. Lite skönt ändå, även om det såklart också känns konstigt. Jag undrar om såna här kriser kommer bli vardagsmat från och med nu? Allting känns i vilket fall väldigt oroligt.

På tal om oroligt har jag ju ~såklart~ börjat känna av sjukdomssymptom. :) Det är jobbigt att inte veta om det bara är inbillning eller om jag ska ta det på allvar? Om det är rester från min förra förkylning som inte riktigt har gått ur kroppen än? Om jag har hosta för att jag råkat svälja lite katthår? Om bröstsmärtorna beror på att jag är sjuk eller bara på ångest för att allt är så hektiskt runt omkring? Har ingen feber i alla fall!

*får päls i halsen*

Äsch. Såklart jag ska ta det på allvar ändå. Nu när skolan är stängd kan jag ju i alla fall stanna hemma i lugn och ro och vänta ut det, utan att känna att jag överreagerar. Är inte så orolig för min egen skull, men det finns ju såklart andra som skulle kunna råka illa ut.

Idag är det fredag och jag ska anpassa mig till att plugga utan att ha tider att passa. Igen. Tur att det är ungefär så jag levt det senaste året. Jag tycker att jag borde klara det!



Hoppas ni mår bra där hemma <33