Den här veckan känns det som att jag haft ett litet breakthrough! I skolan alltså. Jag satt bara där i aula cinco och helt plötsligt kändes det bara som att jag hade LÄRT mig någonting under mina fyra veckor här! Att jag faktiskt kanske har utvecklats lite ändå, även om det verkligen inte känts så. Fram tills nu har jag mest känt att jag lyssnat och förstått och tyckt att det varit kul och intressant, men inte kunnat ta till mig eller använda någonting i verkliga livet. Sen var det som att jag bara fick en insikt. Jag har visst lärt mig någonting! Jag förstår visst mycket mer när mina lärare pratar nu än vad jag gjorde för fyra veckor sedan, jag vågar visst öppna munnen och säga mer saker nu än vad jag gjorde då och jag har visst haft nästan alla mina konversationer i affärer och på restauranger den här veckan helt på spanska (utan att behöva byta till engelska mitt i)!
Det känns väldigt bra förstås. Att veta att det ändå händer någonting. Jag är inte helt ute och cyklar liksom. Mina ansträngningar ger mig någonting.
Och så på tal om ansträngningar. Jag förstod ju att det skulle vara en hel del självstudier redan innan jag började plugga. Jag går ju trots allt en kurs på heltid och det ÄR mycket att göra! Åtminstone om man jämför med hur jag haft det förut.. MEN, Det finns en skillnad mellan nu och då! Förr om åren, i gymnasiet och på högstadiet med andra ord, tyckte jag att plugg och läxor och i princip allt jag behövde göra hemma för det mesta var fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Kanske dels för att jag alltid kände lite press, kanske för att jag redan gick i skolan mellan åtta och fyra om dagarna, kanske för att jag bara inte var tillräckligt intresserad av det jag var tvungen att göra? Jag var hur som helst inte jättebra på att ta tag i mig själv och faktiskt göra saker. Jag sköt upp och struntade i saker som kändes oviktiga. Jag gjorde det minsta jag kunde göra för att få så bra betyg som möjligt och sedan var jag klar. "Att plugga" var en sådan syssla. Ett måste. Jag orkar inte gå in på betygshets- och prestationsångestspåret igen, för det är inte det det här handlar om. Det var ju inte på långa vägar så att jag inte brydde mig om skolan på gymnasiet. Jag gjorde ju nästan alltid det som krävdes av mig, men det var också nästan alltid en väldig börda att öppna böckerna, skriva uppsatserna, nöta begreppen, nyansera.
Nu är plugget ingen börda längre. Det är klart att jag inte alltid tycker att allt är jättekul (det blir ju sällan enkelt att göra något när man stoppar in ordet "måste" framför). Varför det känns mindre jobbigt beror nog såklart delvis på att jag verkligen, verkligen vill lära mig det jag pluggar nu, men kanske också på att jag hade en annan inställning redan från början. Jag har aldrig pluggat så mycket som nu. jag pluggar nog varje dag, det tar liksom aldrig slut. Ändå känns det så mycket mer överkomligt. Jag har på något vis lyckats göra plugget till en del av min vardag på ett annat sätt. Ett mer naturligt sätt. Ett sätt som dels gör att allting inte måste göras EXAKT samtidigt (så som det ofta blev i gymnasiet) och som neutraliserat min inställning till plugget. Jag inser nu när jag kommit såhär långt att jag verkligen inte kan förklara på ett annat sätt, fast det kanske verkar lite oklart? Summan av kardemumman är i alla fall: Det är inte alltid kul att plugga men det är inte heller särskilt jobbigt för att det blivit så naturligt för mig att komma hem och bara göra det.
Tänk om man hade haft den inställningen i gymnasiet va?
Nu är jag visserligen en stor hycklare, eftersom jag alldeles nyss gav upp att läsa om Spaniens historia och SKÖT UPP det till imorgon. Precis det som jag sagt att jag slutat göra. Grejen med min nya inställning till plugget är dock att jag bara gör det om det känns som att jag får ut någonting av det. Jag vill inte sitta och läsa och läsa om samma stycke femhundra gånger för att jag är för trött eller ofokuserad för att kunna ta till mig något. Min nya pluggfilosofi™ innefattar att det alltid måste vara effektivt, och är jag inte 100% där, då märker jag ju det! Då är det bättre att jag gör något annat och tar plugget en annan dag. Detta fungerade inte på gymnasiet, för då gjorde jag allt dagarna innan det skulle vara klart, men nu börjar jag alltid i tid och det finns alltid tid att färdigställa saker vid senare tillfälle. Så himla skönt!
Nu har jag nog svamlat klart om studier och spanska! Det är verkligen inte lätt att lära sig ett språk, än mindre att skriva om hur det är att lära sig det. Men det går ju i alla fall lite framåt. Jag hoppas det fortsätter på det viset!
Taco hej :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar