Pensamientos v.5 - Om krambehov, änglar och att ta med sig sina nära i en Harry Potter-väska

Pensamientos kommer lite sent den här veckan! Jag kan meddela att det är på grund av att jag hade en så kul och fullspäckad dag igår, så egetnligen är det ju bara positivt.

Vissa dagar vill man bara ha en kram. Av sin mamma, pappa, pojkvän, lillebror, kompis. Jag har haft några sådana dagar den här veckan och tyvärr har det varit svårt att åtgärda.

Tyvärr nummer ett: Jag är inte en person som omfamnar (hehe) det här med fysisk närkontakt, framför allt inte med folk jag inte känner så bra.
Tyvärr nummer två: Det kan ta ganska lång tid innan jag känner att jag faktiskt kommit till den punkt där närkontakt känns mer bra än jobbigt och ansträngt.

Jag har inte direkt hemlängtan, men i vissa stunder grämer jag mig över att jag är borta från alla människor i hela världen som jag har en "djup" relation till. Alla mina vänner här är nya vänner. Jag tycker om dem jättejättemycket, men jag har bara känt dem i en månad. Då och då känns det liksom som att jag vill ha mer. Det är sällan man tänker på hur mycket man förlitar sig på stöd från sin omgivning, men det blir så himla uppenbart när ens omgivning byts ut helt och hållet.

Men allt tar ju tid. De relationer jag saknar är ju de som har fått byggas upp och växa till sig lite och jag var ju trots allt lite förberedd på att det skulle kännas såhär. Jag har varit med om det förut (i USA såklart, jag jämför ju allt med USA vet ni väl?). Dessutom i en värre version.

Här har jag ändå en trygg punkt i min klass. Jag tycker verkligen mycket om dem. Ofta om jag känner mig nere eller osäker hjälper det att bara träffa dem och umgås med dem lite. Det är verkligen skönt att gå i en klass. När jag började gymnasiet efter att ha spenderat sex år med samma människor var jag helt lost. Det är så himla mänskligt att vilja vara en del av någonting. Det är ju den bästa känslan i världen att känna att man hör till. Med en klass får man liksom det automatiskt. Dessutom tycker jag att det är extra roligt att ha en klass när man är vuxen och förstår ännu bättre hur gruppdynamik fungerar, kan analysera och tänka lite längre på varför gruppen formas som den gör och också acceptera att den inte kommer se likadan ut hela tiden.

Sakta men säkert börjar jag i alla fall känna att jag kan ge och få det stöd jag behöver i min lilla klass ändå. De är ju som sagt min trygga punkt i Barcelona, även om jag saknar att ha någon här som verkligen känner mig. Det kommer väl också med tiden.

Sist men inte minst tänker jag åter igen att det är stort och viktigt att jag gör det här. Att jag utsätter mig och kliver ur min komfortzon igen och igen. Man kan ju inte ha med sig alla sina vänner och sin familj i en liten Harry Potter-väska (som är större på insidan tänkte jag) överallt, oavsett hur skönt det skulle vara. Det är bra att lära sig hur det är att knyta an till nya platser och nya människor, för det kommer man ju behöva göra hundra gånger till i livet minst. Så jag klarar mig ju ändå, det krävs bara lite tålamod (men om ni läser detta får ni hemskt gärna komma hit och ge mig en kram) ;-))

Taco hej :)























(@dagensastro på instagram om ni vill se en fager bild på mig och fyra grabbar utklädda till kräftor eller undrar mer om vad för typer som går i min klass)