Om jag fick vara någonstans just nu

Vi låtsas att jag är ute och går i skogen just nu. På Järvafältet. Eller i Kolmården. Jag går där mellan träden och tänker.

Och då tänker jag: jag minns i mars när det var lördag och vi var halvvägs (så vitt vi visste) genom  det där så kallade utegångsförbudet. Fast utegångsbegränsing är kanske ett bättre ord? Rastlösheten började märkas av lite och jag hade svårt att koncentrera mig även om jag försökte hålla struktur och ordning. Det var ingen fara. Jag kan inte säga att jag hade det toppen, men jag hade det absolut inte dåligt! Jag mådde förvånansvärt bra. Var lugn.

Jag tänker mest på vilken tur jag hade. Jag skulle kunna tänka mer på det, men jag har pratat tillräckligt med min psykolog om att må dåligt över det jag råkar ha och allt jag inte kan göra. När det var mars och vi var halvvägs genom utegångsförbudet ville jag helst inte nysta i det alls, för jag var trots allt instängd med mina tankar och ville hålla dem någorlunda långt borta från kanten av mina djupaste ångesthål. Som att tankarna var mina barn och jag behövde ropa: "BACKA NÅGRA STEG!" så att de inte trillade ned och jag blev tvungen att tillbringa två tunga veckor till utan distraktion med att försöka hissa upp dem.

Jag minns hur jag tog en omväg hem från mataffären en onsdag och promenerade i regnet en stund. Kände mig olaglig och höll kvittot från mataffären i handen i fickan ifall någon polis skulle fråga vad jag höll på med. Jag såg dem ibland utanför fönstret, hur de stoppade någon som kom med ett paket juice i handen och sa med sträng röst: det är bättre om du köper många saker på en gång, okej? Jag tänker på att jag älskar att promenera runt i Barcelona, men att det verkligen inte är samma sak som att gå omkring här i skogen. Det förstår ju vem som helst. Jag minns att jag längtade efter träden och kände avund på de som fortfarande hade möjlighet till skogspromenader där hemma.

Jag minns mig ha lite hemlängtan och lite utlängtan. Jag längtade till det normala och var rädd för att inget skulle bli som vanligt någonsin. Kanske är det fortfarande inte det? Men jag minns att jag mådde bra. Och att det inte kändes så jobbigt än, i slutet av mars och mitten av karantänen. Jag minns att jag frös mycket, att jag glömde dricka vatten men åt mycket mandariner. Att jag pluggade och gjorde yoga och tittade ut genom fönstret och planerade framtida födelsedagsfester och tog en dag i taget. Och låtsades att jag promenerade i skogen.