Reflektioner från sjuksängen

(Hej det här skrev jag igår. Idag är det lördag och jag kan meddela att jag mår lite bättre och att livet känns lite roligare igen.)

När man är förkyld och svag och ynklig och ingenting känns kul tycker jag att det är väldigt lätt att känna sig ensam. Att längta efter någon som tar hand om en. Det är den fjortonde februari och jag vill inte vara en sån som känner sig ensam den fjortonde februari för det är töntigt. Men det är ju bara på grund av förkylningen. ju.

Jag kan höra folk prata på gatan utanför. Väggarna är tunna. Deras röster är så tydliga att de skulle kunna vara här inne hos mig. En kvinna som skriker på amerikansk engelska att hon ska ringa polisen för att hennes hund blev biten av en annan hund vars ägare är på väg att springa från brottsplatsen. Ett barn som gråter och gråter. Spanska män som hälsar glatt på varandra. Ibland pratar någon svenska och jag försöker få en glimt av dem genom fönstret. Jag hör inte riktigt vad de pratar om men jag känner igen melodin som låter som hemma. Melodin. Idag har jag läst om stavelser, för det tycker jag är kul. Jag förklarade för en kille jag träffade förra helgen varför dialekter mestadels försvinner när vi sjunger. För det ligger i intonationen, sa jag. Vad är intonation? Och så fick jag berätta. 

Jag äter glass och tittar på På spåret och det går sämre idag än förra veckan. Ibland saknar jag två skedar i glassen. Att skicka den fram och tillbaka. Idag saknar jag det, för att jag är förkyld.

Jag har haft väldigt lite hemlängtan, vilket är skönt. Men allt är ju annorlunda nu. Sist var jag här hade jag bott hemma hur länge som helst och visste dessutom precis vad som väntade mig när jag kom hem igen. Nu har jag bott själv. Är van vid ensamheten på ett sätt som känns vuxet. Och så vet jag ju ingenting om vad som ska hända i höst. Och det är så långt till augusti att jag får svindel. Pratade med mamma och pappa förut och insåg att det var länge sedan vi hördes.  

Hela dagen har jag legat inne, förutom när jag gick till farmacía och sa necesitaría paracetamol por favor. Att äta medicin som ser annorlunda ut är också en sån sak som kan ge en hemlängtan. Som påminner om att man är borta, utanför det man vet och kan. Men jag reflekterade inte så mycket över det.

Ikväll kommer rösterna på gatan tystna senare än vanligt för att det är fredag. Ibland går någon förbi och sjunger högt. Ibland spelar någon musik. I natt klockan fyra passerade två låga kvinnoröster och jag undrade var de hade varit klockan fyra på en torsdagsnatt. När jag vaknade nästa gång var det alldeles knäpptyst.

Jag tittar på tre spanska dramaserier parallellt och därför tror jag att det är så livet ska vara. Alltid 1000% laddat. När man är förkyld är livet 0% laddat. Jag vill gärna vara frisk nu. 

Nu har jag slut på tankar för tillfället! Vi hörs!

bildkälla