En liten flujo de conciencia

I veckan lärde vi oss på litteraturlektionen om skillnaden mellan inre monolog och stream of consciousness. Här är någon sorts blandning. Fast jag pratar ju med er också, så jag vet inte riktigt vad det är? Ett flöde från mitt huvud. Om att bo i Spanien och om språk, bilkörning, alkohol och tiden.

Sysslar med assimilering. Äter fortfarande middag tre timmar för tidigt men tycker inte heller det känns fel att fika till klockan 6 på kvällen och sen gå på 2nd hand-runda efter det. Förändrar dygnsrytmen långsamt men inte för mycket heller. Lagom.

Och språket. Det känns av någon anledning (vet inte varför) som att jag gått igenom något sorts "break-through" den här veckan. Har vågat fråga frågor och säga saker på lektionerna. Pratat i fullständiga meningar med min lägenhetskamrat Aileen (som är amerikan men bott här i åtta år) om allt från sophämtning till det jobbiga med att vara en tjej över medellängden. Säger fel och rättar mig själv. Blir fortfarande röd om kinderna och lite svettig, men jag gör det. Pratar. Kämpar på. Spanska är enkelt, säger Aileen. Jag känner att jag drunknar i konjunktiv och vilken preteritumform jag ska använda. Det är jättesvårt, säger jag. Någon annan sa: det är som att du har läst hela körkorts-teoriboken men aldrig satt dig i en bil. Och så är det ju. Nu är det mängdträningen kvar. Jag grät på 7 av 10 av mina körlektioner men nu tycker jag väldigt mycket om att köra. Och ibland drömmer jag att jag pratar spanska och jag gör det lugnt och bra och om jag kan drömma fram alla de där meningarna borde det ju betyda att jag kan prata dem också? Att det bara är rädslan för att göra fel som gör att det blir fel. Måste släppa hämningarna. Och det har gjorts många studier på att folk som är alkoholpåverkade blir bättre på att prata det språk de lär sig. Men jag dricker ju inte? Hur ska jag eliminera alla spärrar? Kanske måste börja. Bara lite lite. Ett glas vin?? Synd att det smakar så illa. I julas drack jag bubbel hemma hos Alice och blev fnittrig och det kändes som bomull i mitt huvud. Det är den bomullen som gör att man kan kasta sig ut för metaforiska stup och ändå landa mjukt. Men jag tycker bättre om när allt känns skarpt.

Har påbörjat den här paragrafen fyra gånger men vet inte var jag vill att den ska sluta och själva tanken var ju att jag bara skulle låta tanken vandra och gå, men jag vet knappt vad jag tänker på. Jag är lite trött. Det är kanske för sent för tankeströmmar? Det är sent (min klocka) men kanske är den bara barnet? Jag tror att jag berättat det förut någon gång men vet ni att vi uppfattar tid olika i Sverige och Spanien på grund av hur vi pratar om den? Jag blir helt galen på såna grejer alltså me flipa!!!! Jag vet att jag är på rätt utbildning för jag får pirr i magen av att läsa det där. Visserligen har det nog inget att göra med varför de har en så förbaskat sen dygnsrytm i det här landet, men ändå. Fascinerande. 

Nu ska jag faktiskt gå till sängs. Que durmaís bien mina vänner!