Tillbaka till verkligheten igen. Så har det känts den här veckan. Har varit på oerhört gott humör på grund av det, att få vara tillbaka i någon sorts rytm igen. Hemlängtan försvann som väntat så fort jag kom tillbaka till skolan, Barcelona känns som min stad igen, som hemma.
Men mitt i glädjen finns ju något annat. Det är ju omöjligt att förneka att jag vid månadsskiftet faktiskt trillade över halvtid av min vistelse här och igår hade jag varit här i prick tre månader. Vi räknade ut häromdagen att vi bara hade sex helger kvar här. Fem, nu när det här publiceras. Jag kan räkna dem på ena handen.
Kanske har jag börjat få lite "graduation-googles", när man ser allt genom försköningsglas för att man vet att det är på väg att ta slut. Men jag har ju älskat Barcelona hela tiden, försköningsglasen ger mig ju inte en skev bild av vad jag upplever eller har upplevt, de förstärker bara allt en aning. Gör att jag fylls med extra kärlek, men också kanske lite melankoli och lite rädsla. Tänk om jag inte uppskattat den här staden tillräckligt? Tänk vad mycket jag fortfarande har kvar att se! Jag kommer inte hinna färdigt!
Sanningen är ju att man aldrig hinner färdigt faktiskt, så är ju livet ändå. När jag tänker efter har jag upplevt Barcelona väldigt intensivt än så länge, ibland känns det nästan som att jag känner den här stadens asfalt bättre än jag känner Stockholms. Kanske för att jag alltid varit hemma i Stockholm. Hemma och hemmablind. Här är jag också hemma. Men inte hemmablind än. Barcelona är litet men fortfarande väldigt stort. Tryggt men samtidigt så nytt.
Jag tror att jag förstör för mig själv också i känslan att jag "måste uppleva". Upplever gör man ju hela tiden, oavsett vad man gör, ser, äter, tänker. Det handlar kanske inte om att göra ALLT, utan att hitta platser, människor och saker att göra som man trivs med och så byggs upplevelsen upp kring det. Jag måste inte besöka alla restauranger, se alla turistsevärdheter, dansa på alla dansgolv. Min upplevelse är ju och kommer alltid att vara det jag varit med om. Behöver det verkligen vara mer än så?
Det går inte att alltid tänka "tänk OM". Tänk om jag har missat något? Ja, tänk om. Det är klart att man kan hitta grejer man vill passa på att göra innan man åker hem, men man får aldrig tänka att det hade kunnat bli bättre om man hittat fler eller andra saker att göra. Jag är så himla nöjd och glad i min tillvaro här, i min upplevelse. Inte för att halka in på en filosofisk diskussion om att universum styr och om fri vilja egentligen existerar á la Lars Bergström, men det hade kanske aldrig heller hade kunnat bli på något annat sätt?
Nu är det fem helger kvar. Vi har gjort en liten bucket-list i skolan och det innebär kanske att jag kommer få massa nya upplevelser nu på slutet. Jag ser fram emot det, men vill samtidigt inte flänga runt som en galning bara för att. En del av att bo i Barcelona är ju faktiskt att leva helt som vanligt här. Med lata söndagar inkluderat.
Jag tror inte att jag ska försöka ändra på mitt levnadssätt nu bara för att tiden börjar rinna iväg. Jag gör det jag gör, ser det jag ser och det är i slutändan det som kommer räknas. Barcelona finns ju kvar också, om jag faktiskt i efterhand skulle känna att jag missat något.
Taco hej :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar