Barcelona har aldrig känts mindre som hemma

Jag står på en busshållplats i Barceloneta. Det är fullt med folk, men jag märker dem knappt. Så vitt jag vet är jag helt ensam. Jag står där i kanske 20 minuter och väntar. Märker knappt att tiden går. Uppdaterar facebook och håller inte ens tillbaka några tårar. Alla jag känner är i säkerhet.

Bussen är också knökfull och sådär kvävande varm som bussar blir på sommaren. En kvinna bredvid mig läser en artikel på sin telefon. Den är på franska. Jag kan inte franska, men jag vet redan innan jag ser bilderna på Sergels torg, mitt Sergels torg, vad hon läser om. Tårarna rinner igen. Ingen här förstår varför jag gråter. Jag förstår knappt själv. Chock och kanske ensamhet också. Vi passerar hamnen. En plats som brukar fylla mig med glädje och tacksamhet och "tänk att jag faktiskt bor här"-känslan. Men Barcelona har aldrig känts mindre som hemma.

Mamma skriver att de alla sitter hemma i soffan och följer nyheterna tillsammans. Jag vill sitta där med dem. Istället får jag tränga mig förbi två killar som står och röker i min port, ta hissen upp två våningar, jag orkar inte ens ta trapporna. Min lägenhet är mörk, jag kryper ned under täcket i min säng och fortsätter maniskt uppdatera sociala medier. Jag känner mig så hjälplös. Mitt hem är i chock och i kaos och jag är någon helt annanstans. Men jag har också valt att vara här.

Det finns oerhört mycket kaos i världen. Det skickades missiler mot Syrien bara samma morgon. Det är krig och elände på så många platser och alla dessa platser är också någons hem. Hem som folk tvingats fly från. För mig gör det ont att tänka på Stockholm, mitt hem, i oordning, otrygghet och kaos, extra ont för att jag befinner mig så långt bort. Jag kan aldrig föreställa mig hur det skulle kännas om jag faktiskt varit här på grund av att jag varit tvungen, snarare än av egen vilja. Om Barcelona tvingats bli mitt hem för att Stockholm varit otryggt alltid.

Jag kokar en kopp te och försöker värma mig själv inifrån. Uppdaterar, uppdaterar. Mina sociala medier fylls med människor som öppnar sina hem, erbjuder skjuts, mat och stöd. Det känns lite bättre. Att det finns så mycket människor som är villiga att hjälpa varandra när det ser ut som det gör runt omkring. Solidariteten är kanske det viktigaste vi har.

Det är vackert mitt i allt det hemska. Men världen fortsätter att se ut som den gör, tyvärr. Jag hoppas att viljan att hjälpa andra inte avtar så fort chocken lagt sig. Vi måste fortsätta hjälpa varandra, alltid!