Den här veckan har jag känt mig lite nostalgisk. Sommarnostalgisk mest. Först fick jag lite dåligt samvete över det, för min nostalgi ledde ju oundvikligt till att jag började längta efter saker som inte finns här. Att åka pendeltåg i kvällssol och se hela Kungsholmsstrand glittra förbi, skålar med blåbär och mjölk på landet, barfotafötter i daggvått gräs. Jag lyssnade på lite Markus Krunegård för att få Norrköpingsromantik. Satt och tittade ut på träden som börjar bli gröna och det var nästan som att den svenska sommaren hade kommit hit till Barcelona också.
Förut har jag ofta tänkt att det är dåligt att vara nostalgisk, att det liksom tar så mycket fokus från verkligheten och nuet, men jag ha ändrat mig. Att vara nostalgisk innebär ju också för mig att jag kan plocka fram väldigt exakta känslor från förr och att jag är väldigt duktig på att romantisera precis allt. Det där med att romantisera är, har jag bestämt, en fin egenskap. Det gör det lättare att leva faktiskt, när man minns allt det vackra i allt. Det gör också att man blir bra på att se det vackra i det som händer nu.
Om några månader kommer jag ju se tillbaka på detta med romantiska ögon. Jag kommer kanske längta efter apelsinträden och gatumusikanterna och de vackra husen. Jag gillar det. Dels att det är så mycket kontraster och att båda platserna, årstiderna och sätten att leva på ändå kan ge en samma varma, trygga, livsnjutiga känsla.
Det blev inte så långa tankar idag. Ville bara reflektera över detta lite. Nu ska jag fortsätta drömma om blåbär och solnedgångar och uppskatta apelsinträden och stadslivet.
Taco hej :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar