Pensamientos v.8 - Om magkänslan och krummelurpiller

I onsdags öppnade antagningarna till höstens kurser. Jag har suttit frenetiskt och försökt komma på vad jag ska göra. Eller, jag vet ju vad jag ska göra, jag vet vad jag vill och vad jag har för plan, men problemet är att det finns så himla mycket att välja på och så himla mycket att ta hänsyn till. Jag som liksom trodde att jag hade stenkoll på framtiden började istället känna mig så stressad.

Vilken stad vill jag bo i? Ska jag flytta hemifrån på riktigt nu? Vad exakt är det jag letar efter i kursutbudet på det temat jag vet att jag vill läsa? Vad är värt att prioritera över annat?

När jag sökte den kursen jag går nu var allt så himla självklart. Det fanns liksom inga andra alternativ. Jag hade tänkt på detta så länge och egentligen inte gjort så mycket research. Jag hade liksom bara två krav. Det ska vara en spanskakurs och den ska vara i Spanien. Mer research behövde jag inte göra. Nu är det så mycket annat som ska räknas med i ekvationen.

Det snurrar i min skalle, skulle man kunna säga. Som tur är har jag ju fler kroppsdelar än den! När det är jobbigt för skallen kan man alltid lita på magen. Magen vet faktiskt oftast bättre ändå och jag tänker att nu när jag har hittat mina alternativ så kan jag luta mig tillbaka och vänta en vecka eller två, så kommer magkänslan säkert att ha bestämt sig för något. Jag tror att jag är mest rädd för att jag ska bli missnöjd sedan, inte trivas eller känna att jag borde gjort något annat. Men ett misstag är ju också en lärdom, det betyder inte att jag kastat bort tid eller ansträngning. Oftast blir det kanske bra på något annat sätt. Och det går ju faktiskt att ändra sig också.

Imorgon fyller jag dessutom 21, vilket är ytterligare tecken på att framtiden närmar sig med stormsteg. Eller redan är här!? Vem hade kunnat tro att jag skulle bli såhär dundergammal. Egentligen har jag inte så mycket ådersnojja som jag brukar ha i år, nej, i år är jag mest pepp på att fira födelsedag. Det är bland det bästa jag vet.

Kanske har jag inte heller riktigt hunnit tänka på att jag blir ett år äldre? Igår diskuterade jag med en födelsedagsdelare (som ska fylla 22 imorgon) att det för henne kändes som att hon stannat vid 20. Hon har liksom fyllt 20 tre år i rad. Kanske är det så för mig också? På något skevt Pippilångstrumpvis kanske jag inte blir äldre nu. Sanning att säga har jag inte känt mig särskilt mycket äldre de senaste tre åren. Kanske funkade krummelurpillrena jag åt på Junibacken när jag var liten?

Jag hoppas faktiskt inte det. Det är läskigt med framtiden, men jag har börjat tycka att det är ganska spännande också. Så länge jag inte tänker på den för mycket. Då får jag nämligen en existentiell kris och måste hitta något annat att tänka på jättesnabbt! Det är kul att planera, men det bästa är kanske att försöka se till att det man gör prick, just nu är så bra som möjligt.

Och med det sagt ska jag fortsätta planera min födelsedag nu. För det är det som händer prick, just nu och jag vill att den ska vara så bra som bara möjligt!

Taco hej :)