En konfrontation med vuxenlivet

Hej allihop!! Den här veckan har det inte blivit mycket till bloggande, men det gör inte så mycket. Jag har lite på lager nu istället. T.ex. måste jag ju berätta om in födelsedag, som var helt fantastisk, men först tänkte jag ta en annan, lite tråkigare histora.

Igår fick jag en väldigt, väldigt otrevlig lapp fastklistrad på dörren till mitt rum. Visserligen anonym, men det var inte heller så svårt att lista ut skribenten bakom. Lappen handlade om något som jag personligen tycker att vi alla i lägenheten bär skuld till, men som kanske jag just den dagen varit lite mindre noggrann med (i stora drag att det blir miniöversvämning i badrummet när man duschar och att jag numera är den enda som använder just den duschen och kanske tänkte att det inte var så farligt mycket vatten på golvet och lämnat det så). Nåväl, istället för att snällt be mig torka upp lite av vattnet nästa gång var lappen aggressiv och fylld med hetsiga personangrepp (typ) och svordomar. Det känns inte jättekul att det är så vi hanterar saker i ett hem där vi ändå alla (på pappret åtminstone) är vuxna människor. Det kändes mer som att jag gick i mellanstadiet och att någon stuckit in en väldigt elak mobbningslapp i mitt skåp och sen stod jag där helt ensam i korridoren och kände mig skamsen och ledsen. Så otroligt ändå.

Igår var jag såklart jätteledsen. Jag lämnade faktiskt inte mitt rum efter att det hänt, förutom jättesnabbt för att borsta tänderna (när jag försäkrat mig om att det var helt tomt i hallen). Idag vaknade jag med lite mer mord i blicken. Jag är fortfarande ganska upprörd, men jag har börjat lugna ned mig och förberett ett kalasbra konfrontationstal som ska lösa situationen på ett moget sätt.

Jag har ganska mycket tålamod när det kommer till andra människor. Ganska bra på att bara låta andra vara och inte lägga mig i så mycket, även om det påverkar mig.  Detta tror jag är en ganska bra egenskap, men i den gömmer sig också att jag faktiskt är fruktansvärt konflikträdd. Så är det bara. Jag konfronterar inte gärna någon alls om jag kan slippa. Nu måste jag ta tag i mig själv och växa upp lite, även om hjärtat slår 400 slag i minuten och dessutom satt sig som en klump i halsen. Visst är det omoget att skriva lappar utan underskrift, men det kanske också är omoget att låta allt passera förbi en och finna sig i att bli behandlad dåligt bara för att man är rädd för att trampa på någons tår?

Man kan ju ta en konflikt utan att låta det bli till ett bråk faktiskt. Det är det jag hoppas på att kunna göra.

Kom på nu att den här bloggen nästan blir som en loggbok över min transferering in i vuxenlivet. Poco a poco håller jag ju ändå på att ta mig in i vuxenvärlden och här hamnar ju alla mina tankar om det. Kul att läsa när man är medelålders och van vid allt sånt här.

Kanske uppdaterar om hur det gick sedan. Detta ska i alla fall inte få förstöra hela min födelsedagsvecka. Här är en bild där jag ser tuff ut, för det måste jag vara nu!

Taco hej :)