Feeling lonely in a crowded room (lagom cheesy.)

Jag har funderat igen.


Jag fick lite inspiration från annat håll som gjorde att jag ville ta upp det här. Hur ett utbytesår inte alltid är en dans på rosor.

Innan vi utbytesstudenter kommer hit för vi höra från alla håll och kanter att amerikanarna är så fruktansvärt nyfikna och intresserade och att vi kommer vara ungefär det mest spännande som någonsin hänt. Visst, människorna här är mer sociala och nyfikna, men efter snart tre veckor på high school har jag insett att det till stor del bara är en massa bullshit.

Tonåringar är alltid tonåringar. Det spelar egentligen ingen roll om jag befinner mig i Sverige eller USA eller Spanien, det är samma princip. Det finns gäng och grupperingar och att försöka bryta sig in hos dem, speciellt när de redan gått med varandra på high school i fyra år, är skitjobbigt och assvårt.

Hittills har jag inte lyckats skaffa några nya vänner i skolan. Jag har alltså gått där i tre veckor men jag äter fortfarande lunch med de andra utbytesstudenterna för ingen har bjudit in mig att äta med dem och jag vill inte tränga mig på.  (På riktigt, hur skulle du reagera om en random tjej kom och satte sig med ditt gäng, som du haft i fyra år, på lunchen?) Och jag vet att det är det vi egentligen ska göra, det är det vi blev tillsagda att göra:

"Var lite jobbiga, träng er på, fråga om ni också får följa med."

Men gissa vad: Det är himla mycket lättare sagt än gjort.

Och jag sitter fortfarande ett par meter ifrån alla andra innan volleybollträningarna för att de känne rju redan varandra allihop och jag vill inte be dem göra plats för mig i sin slutna cirkel.

Jag är så himla glad att jag har Alicia och de andra utbytesstudenterna. Det skrämmer mig vad som hade hänt med mig annars.

Trots allt det där tror jag att det är viktigt att man verkligen försöker göra någon sorts insats och det lättaste tror jag är att engagera sig i något skolrelaterat.

Kan man inte spela en sport finns det massvis av klubbar. Man kan gå med i vad som helst. Det finns människor där, människor som kanske är trevligare och mer nyfikna än de som sitter framför dig på matten. De kanske int ekommer bli dina bästa vänner på en gång, men jag tror att för varje dag som går vågar jag flytta mig närmare den lilla cirkeln med volleybolltjejer och för varje dag som går blir man lite modigare för att för varje dag som går känner människorna i den gruppen igen en lite mer och förr eller senare kanske man är en av dem.

Det tror jag är viktigt.

Och jag tror också att det är viktigt att man kommer ihåg att allt som sägs innan man kommer hit kanske inte är 100% verkligt. Att det kanske är lite falsk marknadsföring och romantiserat. Eller så är det alltid såhär i början, men ju längre tiden går desto bättre blir det och när man väl åker hem igen så kommer man knappt ihåg hur jobbigt det var de första veckorna.

Hur som helst ska man hålla ut.

Taco hej :)



PS: Det var ett nedstämt inlägg känns det som, så missförstå det inte som att jag är nedstämd. Idag har jag varit skitglad hela dagen. Och jag lyckades säga hela The Pledge utan att tappa bort mig, mumla, sluddra eller glömma ord. HURRA!