Det har varit mycket svårare på sistone. Det pendlar ju förstås hela tiden (det har det gjort sen det började) men jag har ändå mestadels lyckats vara ganska positiv. Inte för att jag aktivt försökt. Det har bara varit så. Inget stort lidande. Neutralt. Dagarna har bara gått och någonstans vande jag mig väl vid det nya normala? Samtidigt tror jag att det kanske påverkat mig mer än vad jag själv förstått. Att jag är mycket mer bräcklig nu än vanligt. Att ensamheten känns värre, större, mer påträngande. Det har blivit svårare att hålla fokus, följa ett schema, göra sina skoluppgifter, göra sin yoga, gå upp på morgonen, inte gå tillbaka till sängen efter frukost, gå till affären, tvätta lakanen, ta en dusch. Ta hand om sig själv. Vad är poängen?
Jag kände ju i början på mars att jag äntligen hade hittat tillbaka till ett mindre ångestridet jag, att jag var på väg att återhämta mig efter alla förvirrade, ledsna, besvikna, arga, röriga, panikslagna känslor som jag haft i samband med att mitt förra förhållande först gick sönder och sedan tog slut. (Jag tänker inte vara kryptisk kring det längre, det är ju därför jag mått dåligt, även om mina känslor kring det också lockat fram annan grundångest över andra saker). Jag var så nöjd och glad att det äntligen började lätta, men 50 dagar i karantän har inte hjälpt mig på vägen. Är inte tillbaka på ruta ett, det har ju ändå gått snart tio månader (fem sedan jag nådde absoluta botten), men att vara isolerad och samtidigt inte helt över sorgen från ett uppbrott är noll av tio, rekommenderas ej.
I vissa sköra stunder är jag extra mycket skör. Min karantänhjärna har betydligt svårare än min vanliga hjärna att hantera den inre kritikern, rösten i huvudet som säger dumma saker, som börjar i en ände och slutar i en helt annan. Där jag är superskurk. Personligen ansvarig för allting dåligt som någonsin hänt. Det var längesen jag lät den höras så mycket. Var det mitt fel? Jajamensan. Kommer jag någonsin bli kär igen? Det låter osannolikt. Är jag världens största loser? Ja förmodligen. Är jag ensam och oönskad? Såklart! Har jag bidragit med någonting till världen eller är jag självisk och ond? Självisk och ond. Har jag rätt att tycka synd om mig själv? Nej absolut inte.
Och sen nästa dag är det bättre igen. Jag går upp på morgonen, gör min yoga, sätter mig på taket och tittar på svalorna. Förfäras över att det svänger så snabbt. Upp och ner. Att man kan tro att det går bra men sedan krascha helt igen. Jag mår illa av berg-och-dalbanor, både de riktiga och de metaforiska. Jag förstår att jag är extra hudlös just nu och samtidigt känner jag mig mesig för det. För jag har det ju så bra; jag kan sitta på taket och titta på svalorna. Jag kan: plugga, göra yoga, gå och handla, titta på film, äta frukost, gå tillbaka till sängen igen, tvätta lakanen, ta en dusch. Vem är jag att må såhär?
Det har varit mycket svårare på sistone. Att ta hand om sig själv. Att se ett slut på det hela. Jag längtar hem men jag är också, faktiskt, om jag ska vara helt ärlig, lite obekväm och osäker på det som kommer sen.
Imorgon får vi gå ut på promenader!! Jag är väldigt glad för det samtidigt som det inte känns som att det kommer göra så stor skillnad. Tyvärr. En promenad hjälper ju inte mot ensamhet, men kanske mot att hjärnan spelar en spratt. Jag vet inte. Tills slutet av juni planerar de avveckling av karantänen. Långsamt långsamt och sen är det dags för mig att åka hem, om inte lite tidigare. Varför har jag inte åkt hem än? Tror jag är rädd för att ge upp (det ska gudarna veta!). Jag har en tendens att vilja fullfölja saker. Men sen är det ju också onödigt att resa nu när man inte ska resa. Jag blir kvar ett litet tag till ändå. Och det kommer bli bra!
Puss hej här är lite bilder från min senaste vecka!
solfejset
duvhuvet
blåhimlen
snabbmakaronerna
tvätthänget
Kram <3
SvaraRadera// MP