Jag förstår inte
100 dagar kvar
Jag tänker på hur fort det har gått och på hur fort det kommer att gå, men sedan känner jag efter och plötsligt har jag varit här i en evighet. Jag tänker på eftermiddagsfikor på Wayne's Coffee, löprundor i vibyspåret och torsdags-aerobics på Friskis, på att tränga sig i matkön på Rudbeck, på små gymnaster som klagar på att mina händer är för kalla och på att vänta på bussen varje dag i alla väder. Jag tänker på hur fruktansvärt avlägset allt det känns. Det är en annan värld.
Det är först nu jag inser att jag kanske inte är samma människa som lämnade Sverige för drygt sju månader sedan trots allt. Och det är nog inte samma människa som kommer komma tillbaka om tre. Jag kommer inte bemötas av samma verklighet heller, för hur knäppt det än känns har ju inte den världen stannat upp bara för att jag har varit borta.
Här i solskenet har jag insett hur mycket jag saknar Sverige. Och där hemma, när jordnötssmörsmackor, palmer och att springa från skolan till parken känns som mest avlägset, kommer jag väl att sakna det också.
Nu är det bara 100 dagar kvar tills allt det där som har varit min vardag så länge blir min vardag igen. Eller det är ju det jag tror, men saker och ting är ju inte alltid som man tänker sig att det ska vara. Det om något har jag lärt mig av att vara här.
Men. 100 dgara låter i alla fall mer än 3 månader och så länge jag kan leva under den illusionen är jag nöjd.
Jag hade väl kunnat rabbla på långt in på söndagsnatten, men det får räcka med seriöshet nu. På ett tag kanske.
Taco hej :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar