Time flies when you're throwing clocks

Jaha. Då sitter jag här i min säng, nästan färdigpackad och redigt nervös gällande vikten på resväskan. Vi ska väga den imorgon. Hoppas det går bra.

Annars är jag...

Aa det är nog så. Jag är. Bara är.

Antingen har jag inte förstått att jag ska åka hem än, eller så har jag förstått det och bara accepterat. Vare sig det är det ena eller det andra känner jag mest bara ingenting. Lite hungrig, men det har inte så mycket med saken att göra.

Visst är det lite konstigt att göra planer inför nästa vecka och göra dem med Sverigefolk. Konstigt att gå till kyrkan och tänka att det är sista gången man kommer se de människorna. Konstigt att väggen är så fruktansvärt tom när man tagit ner alla bilder. Men det känns inte ledsamt och det känns inte glatt. Det känns inte.

Förra veckan var jag nervös och rädd för Sverige. Det är jag kanske lite fortfarande, innerst inne, men det är förskjutet så långt bort att det inte har någon inverkan på hur jag mår längre. Jag bara är.

Och nu har jag en och en halv dag till på mig att bara vara i det här landet. Sen åker jag hem.

Jag håller tummarna för att jag överlever omställningen. Igen.

Det där var drygt 10 och en halv månad sedan. Och nu har tiden gått.

Taco hej :)