Los perros

Efter drygt 6 månader har jag äntligen blivit ordentligt kompis med satans två mästerverk och det slog mig att jag inte riktigt har presenterat dem för er.

Oreo och Petunia heter de två bjäffsigaste rackarna på planeten jorden. Den svartvita är Oreo (hur kreativt?) och den vita är Petunia, fast hon kallas för Tuna. Deras intressen består av att skälla skallen av sig samt skrämma livet ur mig när någon passerar utanför huset eller när de hör en annan hund skälla, att kissa utanför sin kissplats och att andas med sin äckliga hund-andedräkt i mitt ansikte.

Oreo tycker också väldigt mycket om att slicka på mig när jag är nyduschad och Petunia har en förkärlek till att jucka på sin bästa kompis Oreo.

Att jag har blivit kompis med dem har både för och nackdelar. Jag har blivit mycket bättre på att få dem att bara ligga still och chilla istället för att slicka mig i ansiktet (hemligheten är att klia dem på magen). Samtidigt är det mindre bra att de nu känner sig bekväma nog att sova i min säng. Var ska jag ha benen när det ligger en liten lurvig krabat utsräckt över fotändan?

Det var los perros. De är det jobbigaste jag vet men jag kommer sakna dem när jag åker hem. Speciellt kommer jag skana att säga "What up dog?" till dem och fnissa åt hur komisk jag är.

Taco hej :)