Ett år

Den tjugoandra november 2012. Jag såg ut såhär. Slitet orangerött hår, min nya lila secondhand-tröja (och blå eller rosa kjol om jag inte minns fel.) Jag satt i mitt rum, hemma, i mitt hus, på min gata, i mitt Sollentuna. Jag såg ut sådär för att jag var nervös.

Den tjugoandra november 2012 gick jag på intervju med EF. Man kan alltså i princip säga att det var ett år sedan min resa började. Ett helt jävla år. Hur sjukt är inte det? Jag minns ju fortfarande den dagen som om det vore alldeles nyss. Och ändå har det hänt så mycket.

Jag skulle vilja skriva att jag har förändrats en masssa och blivit en bättre person. En som är mer säker på sig själv och som har lärt sig så mycket av att vara här, men jag kan inte det. Självklart har jag lärt mig mycket, mycket om USA och kulturen. Hur det egentligen är. Framför allt mycket om mig själv, vem jag är och vad jag behöver jobba på. Men när jag tänker på personen jag var för ett år sedan så föreställer jag mig inte någon som är något annat än det jag är nu.

Det är svårt att förklara, men jag känner mig ganska mycket samma. Jag är jag, fast på en annan plats bara. När jag kommer hem kanske jag kommer ha varit här tillräckligt länge för att kunna säga att "nu är jag bättre än vad jag var den tjugoandra november 2012", det hoppas jag att jag kan. I dagsläget är den enda skillnaden att jag lever ett annat liv. 

Eller så har jag förändrats och jag är bara blind för det själv. Brukar det inte vara så? 

Det kändes ändå viktigt att skriva om det här idag, för det är så fruktansvärt knäppt att det har gått så lång tid fast det känns som ingenting. 

Nu känns det som att jag måste ut och uppleva saker, för om ett år går såhär fort så har jag inte mycket kvar av det här. 

Taco hej :)