Det löser sig alltid.

Nu har vinden mojnat, stormen har lagt sig. Jag och mamma har uppdaterat ambassadens hemsida cirka etthundrafyrtionio gånger eller mer sedan klockan tolv idag. Vid två började vi känna oss ganska hopplösa, men jo, nog gick det tillslut.

Mamma skrek, jag skrek. Vi dansade en stund.

Jag har en tid på ambassaden den 3e juli och jag försår inte att det är sant. Vi har haft sådan fruktansvärd tur att jag nästan börjat fundera på vad jag gjort för att förtjäna detta.

Nu kan jag äntligen andas normalt igen, för fy vilken pärs det där var.

Här är mitt tips till alla er som vill undvika situationer som min: Gör saker och ting i god tid. (Och var inte en idiot.)

Taco hej :)

Om att vara förberedd

Idag är det den 25e juni 2013 och jag skulle egentligen befunnit mig på den Amerikanska Ambassaden för en intervju till mitt Visum.

Men icke!

Slarvsandra har varit i farten och varken läst instruktionerna i rätt tid eller på rätt sätt och nu sitter jag här utan visum och mycket troligt utan resa till USA på den dagen då det var tänkt.

Jag kommer fortfarande få åka, självklart. Jag har kvar mitt år i Modesto, Kalifornien. Inga problem. Kruxet är det att jag kommer att få kanske två veckor mindre på plats och att vi förlorar en hel massa pengar.

Ja jag är ledsen, men jag är mer arg. Mest arg på mig själv för att ag är en jävla idiot många gånger. Jag har skuldkänslor och samtidigt så tycker jag synd om mig själv fast jag vet att det är helt och hållet mitt fel. Det är en knepig känsla men det är så jag känner.

Det är så fruktansvärt viktigt att läsa igenom alla instruktioner ordentligt. Att förbereda sig. Mina föräldrar har tjatat på mig hela mitt liv om att jag måste vara redo i tid. Göra allting som behöver göras och inte göra det kvällen före. 

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt förfärliga sätt.

Det här har varit en varning och ett "skriva av mig känslor"-inlägg.

Nu är det slut. Nu ska jag krypa tillbaka in i min cocoon of sadness (min mysfilt.)

Taco hej!

Nattfunderingar

Jag funderar.

Funderar på hur jag ska börja det här inlägget som ska handla om det jag funderade på för en stund sen. Nu har jag börjat, men jag vet inte hur jag ska fortsätta. Kanske är det enklast att bara hoppa rakt in? 

Jag kommer att vara borta hemifrån i tio månader. Jag kan inte bestämma mig för om tio månader är länge eller inte alls så länge. Allt är ju relativt, visst? Jag ska vara borta i tio månader och efter de tio månaderna kommer jag väldigt säkert att komma tillbaka hem igen och allt kommer att återgå till det normala. 

Eller?

Kära blogg. Det är detta som jag funderar på ikväll (och andra kvällar också). 

Hur mycket förändras egentligen på tio månader? 

Kommer jag att komma tillbaka till en plats där ingenting är som det var när jag lämnade den? Är det dumt att ens tänka så? Hur länge är  tio månader? 

Alltså. Det som alla de här funderingarna grundar sig i är i stort sett bara en enda grej; och det är det här med vänner. Jag är så fruktansvärt orolig över att jag kommer komma tillbaka hem och plötsligt ha tappat kontakten med alla de där som jag verkligen inte vill tappa kontakten med. Det vill jag inte.

Hur mycket ska man prata med sina vänner här hemma för att de inte ska glömma bort en och samtidigt undvika att stå kvar med ena foten i Sverige?

Jag får känslan av att jag kanske överreagerar (sådär som jag brukar göra) men jag kan inte hjälpa att framkalla små scenarion i huvudet där jag säger adjö till folk och jag kan inte bestämma mig för hur känslosamt det ska vara för jag vet inte om det är hejdå i tio månader eller hejdå för typ alltid.

Att säga hejdå alltså.

Ska man gråta när man ska vara borta i tio månader? Det känns så fånigt, men jag tror att jag kommer göra det ändå. Borde det här ens vara något jag funderar över? Kan jag inte bara vänta och se vad som händer?

Jag fungerar ju inte så.

Jag längtar jättemycket efter att få åka iväg till USA och jag längtar nästan ännu mer bara för att då när jag sitter där på planet då kommer jag ha alla hejdån avklarade och resten det händer som det händer och jag behöver inte fundera så mycket på det här längre och de som är mina vänner när jag kommer hem kanske är de som var mina riktiga vänner all along. 

Funderar på om det där var förståeligt.

Förstod jag det ens själv?

Det är hög tid att avrunda det här. Det är rätt sent och jag har skola imorgon.

Jag ska inte säga att jag har funderat färdigt, för det har jag inte och det kommer jag nog aldrig heller, men förhoppningsvis blir det lite lättare att sova nu när jag skrivit ner alltihop.

Taco hej :)