It's the sound of the Pink Vikings

Bland affischer med diverse djupa citat och löjligt mycket folk har jag under den här helgen snubblat omkring  på Hjälmargårdens gräsmattor klädd i rosa, rosa och ännu mer rosa. Nya eminent märkliga människor med dialekter från Sveriges alla hörn (har Sverige några hörn??) har jag beblandat mig med och jag är fruktansvärt nöjd.

EF:s allra första Preparation Weekend här i vårat avlånga land (med eller utan hörn) visade sig bli ganska mycket roligare än vad jag trodde att den skulle bli när jag i fredags eftermiddag rullade in med bussen på Hjälmargårdens parkering. Nästan spyfärdig av nervositet, endast på grund av det faktum att folk redan pratade med varandra och jag inte har någon aning om hur man startar en konversation utan att vara stel som satan, gick jag och såg vilsen och rådvill ut ett tag. Det finurliga med event som detta är dock att man i stort sett blir påtvingad social kontakt med människor och efter en dag eller så kan man prata med folk ganska lätt. Efter 24 timmar i ett vackert rum med trägolv, pysslandes, pratandes, peppandes så hade faktiskt till och med jag lyckats bli avslappnad med de andra 26 vännerna i mitt goa lag.

Rundown av helgen då. Som sig bör.

Åkte tåg med typ 124832874 andra EF-studenter, fick en massa broschyrer, en väska och ett kort som fick mig att känna mig löjligt VIP. Var först in på mysiga rummet och rätt så taggad ändå.

Vädret var vackert, ballongerna stora och till och med skorna rosa. Vi pratade om det där med att få kalla fötter, men aprilluften gav mig mest bara kalla tår och jag värmde mig på elementet lite ibland.

Pysslade ihop en stetson till mig själv (tejp är bra att ha) och fascinerades av flickorna i min grupps cheerleadingrutin som fick de att verka som att de redan hade varit borta ett år i USA och tjuvtränat på riktigt. Vann ära och berömmelse för ett gruppframträdande utan like och dansade som om jag vore på mellanstadiedisco.

Skrattade åt de många djupa texter som EF disponerade, vinkade till spegeln lite. Maten var oväntat skitgod och jag var sådär glad vid varje måltid.

Pink Vikings ger dig krigsblickar.

Jag får bara ta till att tacka och bocka för den här helgen som troligtvis alltid kommer att ligga höjt i ett rosa skimmer när jag tänker tillbaka på den. Tacka de fina Rosa vikingarna för att de lyssnade på mig trots att jag behövde berätta 23 saker om mig själv när alla andra bara berättade mellan 2 och 6 och för att de var sjukligt trevliga hela bunten. 

Jag har haft en bra, eller morsom som Zaher da norrman skulle sagt, helg (vill typ skriva en miljon grejer till om den men jag kan inte formulera mig ordentligt) och precis som jag sa är jag ännu mer taggad nu än vad jag var för ett par dagar sedan. Det känns, känns på riktigt. Jag ska åka till USA för fan!

Femte månaden.

Det är april, fåglarna kvittrar och solen skiner (ursäkta, den sken. Idag regnar det). Jag sitter för närvarande i en mycket röd, soffa i ett rum som är väldigt mycket mitt eget, i ett hem som har varit mitt hem sedan jag kom till världen för ca 17 år sedan.

I augusti ungefär lämnar jag landet för att skriva från en annan soffa, i ett annat rum, i ett annat hus, i en annan stad, i ett annat land (förutsatt att de jag ska bo hos har en soffa alltså) och jag kan omöjligt vara mer förväntansfull.  Eller... Det känns som att jag kommer få äta upp att jag sa sådär, min nivå av förväntan kommer troligtvis stiga lite mer för varje dag som går från och med nu. Vi säger såhär istället: 

I augusti lämnar jag landet och jag kan omöjligt vara mindre förväntansfull.

Så nu, fem månader i förväg, startar jag en blogg om mitt äventyr för att jag gärna vill få med alla förberedelserna. De är också en del av upplevelsen tycker jag. Jag är som en mamma med en bebisblogg som dessutom bloggar om mina graviditetsbestyr, vilken färg bebisrummet ska ha på väggarna och allt det där som måste fixas innan bebisen kommer. Ända skillnaden är att jag inte ska trycka ut en livs levande varelse ur min livmoder, utan snarare fara iväg på ett utbytesår till det stora landet i väst.  

Det kommer att bli bra det här!

Jag i all min stela prakt.

Kort fakta om mig för potentiella läsare som inte vet vem jag är för fem öre:

Jag heter Sandra och är som sagt 17 år gammal. Det motsvarar ungefär 119 hundår för en som undrar. Jag är både drottning och prinsessa i färgglada-kjolar-och-rosetter-i-håret-landet och där sitter jag mest inlåst på mitt slott och tittar på TV-serier, läser böcker och dricker te som jag kan hämta direkt ur floden utanför (för floderna i mitt land är fyllda med te. Självfallet). 

Sover bättre med strumpor på fötterna och tycker väldigt mycket om att sjunga lungorna ur mig i mitt ganska så väldigt tunnväggade radhus.

Taco hej :)